I Kajsaniemi stiger en sjabbig man på metron. En kanske 40-årig man som ser ut som en fullvuxen version av de sorliga figurerna från Kauhajoki och Jokela. Han sätter sig ner i bänken intill och börjar omedelbart gräva försiktigt i den stora svarta kassen han hade med sig.
Personligen börjar mina tankar gå till Stockholm före jul. Börjar sakna familjen och fundera vad jag egentligen lämnar efter mig en dag som denna. Mannen hänger fortfarande över sin väska när min irrande tanke avbryts av det förlösande ljudet av damen som berättar att vi är i Kampen. Gudskelov, eller vad man nu skall tänka.
Går raskt över perrongen, man vet ju liksom aldrig. Väl uppe i det ännu sgs stängda köpcentret byts min känsla mot en annan: skuld. Skulden man får då man går omkring i ett köpcentra direkt efter jul. Känslan av att något saknas där hemma. Att julgubben kanske inte ändå var riktigt tillräckligt snäll mot mig, trots att jag så hårt ansträngt mig att hållas snälll hela året. Känslan av att inte ha köpt riktigt tillräckligt många prylar. Igen. Mellandagskänslan.
