Hasselblad 1000F-set for sale!

// for info - comment / contact me.

SWAT - the movie

Kan inte fatta att jag sitter uppe nästan vid midnatt & kollar SWAT-filmen.

// done on the run

Test för illustreringar

Två bilder, som jag tog som prov för en bok jag gör.

Samma ämne - olika resultat

Såg precis nyss en artikel på guardian.co.uk som behandlar författares 10 budord och att skriva. (läs här) Alltså i anden samma ämne som jag illustrerade för Ny Tid och gjorde min tolkning på ämnet - här.

På Guardian har illustratören Andrzej Krauze valt en annan infallsvinkel (bilden större här). Intressant. Han har valt pennor som är som ormar. Stiligt. Guardian publicerade sin juttu på nätet söndag 20.2, dagen före jag gjorde min illustering. Tur att jag inte såg den.

This is your breath when smoking

(Disclaimer: I do smoke)

Action i hissen

Åker upp med hissen till 5e våningen och ungefär vid tredje börjar jag gräva efter min gårdskarls-stora nyckelknippe. Drar den långsamt fram ur fickan och förlöser den exakt då hissdörren öppnas. I det ögonblicket händer något med handen - den liksom släpper greppet om nycklarna som trillar ner på golvet och sakta, som en mask, ålar sig mot den där lilla lilla springan som finns precis vid dörren.

Hjärtat stannar och ögonen rullar i huvudet. Jag som aldrig, någonsin tappat bort eller förlorat nycklar. Är det så här det känns, funderar jag. Väl medveten om att jag kan stoppa dom ännu, bara min fot inte är alltför klumpig. Har på mig mina nya skor, skate-modell, alltså aningen styvare botten, vilket gör mig varse om hur ograciös jag är med fötternas detaljarbete. Måste träffa rätt, på en gång. En millimeter fel och masken glider ner i springan.

Nycklarnas framfart över golvet, som nu alltså räckt typ 3 millisekunder, verkar gå långsammare så jag lyfter modigt på kängan och stampar bestämt på nyckelknippan. Tre nycklar hänger redan "over the edge" men jag lyckas rädda dom. Vi kramas och slänger ondeskfulla blickar på den slappa högra handen som resten av dagen får göra allt grovjobb som straff.

5 dl & 2 years (of baking)

Sömnstatus

Natten mellan söndag och måndag vaknade jag efter ca 3h sömn till en grym magkramp. Tänkte inte på utan försökte somna om. Det gick ju inte. Absolut inte. Efter en kort stund märkte jag hur innehållet i magen sakta steg mot munnen. Bara att inse faktum. Skulle inte sova mycket den natten. Magsyrorna gjorde revolution – trotsade utegångsförbudet trots regeringens protester. Mycket zeitgeist om du frågar mig.

Efter 3-4h icke-sovande och massa ryggsmärtor pga de grymma konvulsionerna i närheten av vit porslin somnade kroppen. Sov några timmar och vaknade svettig, fortfarande med magkramp men nu också närmare 39° feber. Inget en vuxen människa klarar av. Och jag måste ju räkna min 36-åriga kropp som vuxen.

Natten mellan måndag och tisdag vaknade jag efter ungefär 5h sömn till att sängen var dyblöt av svett. Försök nu sen sova där! Ryggsmärtor i musklerna efter förra nattens äventyr plus ett vått täcke. Icke. Irrade omkring i lägenheten någon timme och lade mig till sist, frossande, på soffan. Somnade efter kanske en timme. Vaknade upp till något ljud, kanske morgontidningen och kröp till den sumpiga sängen. Ångrade valet men febern var en så total sinnesupplevelse att jag inte hade krafter att göra något åt saken. Somnade sakta och vaknade till det vackra tjattrandet av mina killar på väg till dagis. Hela dagen gick i ett rus, alltför fort. På kvällen kände jag mig allredan starkare så beslöt att gå tidigt i säng och nästa dag på jobb.

Natten mellan tisdag och onsdag sov jag rätt gott. Till ungefär 02:00. Vaknade. Yrvaken faktiskt. Vad nu då? Ögonen fast och sooo-vaaaa.

Icke. Ingen chans. Kolla Facebook: ingenting. Twitter: några galna amerikaner med massa länkar. Något om Superbowl. Är det inatt? Nähä, först på söndag. F_kk. Försöker vidare.

Efter en kamp på sisådär 3,5 - 4,5 h kom sömnen. Aah ... Sen kändes det som några minuter senare när Sheriff #2, mellanbarnet, sakta glider in i rummet med ett lätt gnäll. Oh f_kk. Ok, lägg dig där vid mamma, vi är ju bara tre redan i den här 140 cm breda sängen. Och en hund. Bra ryms det en fjärde.

Upp, pigg som en lärka, neee-heeej. Faktiskt bara trött. Hela dagen. Och gissa känslan när klockan är halv åtta (hos mig)?

Spearmint - spare me!

"Den fräscha smaken av spearmint" står det på min tandkrämstub. F U ! Spearmint och alla de andra mynta-smakerna i tandkrämerna får mig alltid att tänka på toa. Och hur fräscht är det? Spearmint i käften och jag känner mig ännu mer redo för självmord.

Var är alla smaker som gör livet värt att leva? Vitlök (ok, vågar inte googla det för är säker på att det ändå finns vitlökstandkräm)? Saltgurka? Dill och potatis? Kalles kaviar?

Som kemi-industrin nu redan trixar till med vår mat, gör den ännu mer smakfull, så varför inte sätta dom på att jobba fram en tandkräm som både smakar café au lait och ger den där varma känslan i munnen långt efteråt? Eller tänk dig att börja morgonen med en ordentlig rotrengöring till smaken av Aalborgs Akvavavit.

Se där ett liv värt att leva.

Hämtade hem min scanner

Oh happy days! Skönt att ha scannern hemma igen. Hade lämnat den på kontoret jag hyrde för min firma, men nu då jag började jobba med marknadsföringen för Lilla Teatern, så behöver jag inte utrymmet längre. Men nog min kära scanner.

Se här: en scannad illustering som kommer med i nästa nummer av Ny Tid. Länken till kolumnen senare.

(separatist-självmordsbombare-snögubbe)


Våldsdåd och dubbla måttstockar
Läs kolumnen finns här.

Medicin

Best. Flukiller. Ever. Saknar innehållet alltredan, trots att jag inte ens är flunssig eller sjuk.

Dagsljus är det bästa ljuset

Märker, tre dagar inne i projektet "Doodle-A-Day" att ljuset i allmänhet och vitbalans i synnerhet är ganska utmanande. Köpte före julen en old-skool proffs-digikamera – en Nikon D1H. Fick den billigt och den har nog tjänat in den lilla summa jag betalade för den.

Det märks att den är proffs, man kan ställa in allt. Och det märks att den är old-skool – den är inte riktigt såå digi som modernare kameror. Men säger bara shit den känslan av att ha ett riktigt väldesignat kamerahus i handen. So what om den väger sina rediga 1.000 gram. So what om skärmen baktill är så liten att den inte duger till något annat än att ge en aning om bilden. Det är pryl-kärlek det här.

Mellandagskänsla

I Kajsaniemi stiger en sjabbig man på metron. En kanske 40-årig man som ser ut som en fullvuxen version av de sorliga figurerna från Kauhajoki och Jokela. Han sätter sig ner i bänken intill och börjar omedelbart gräva försiktigt i den stora svarta kassen han hade med sig.

Personligen börjar mina tankar gå till Stockholm före jul. Börjar sakna familjen och fundera vad jag egentligen lämnar efter mig en dag som denna. Mannen hänger fortfarande över sin väska när min irrande tanke avbryts av det förlösande ljudet av damen som berättar att vi är i Kampen. Gudskelov, eller vad man nu skall tänka.

Går raskt över perrongen, man vet ju liksom aldrig. Väl uppe i det ännu sgs stängda köpcentret byts min känsla mot en annan: skuld. Skulden man får då  man går omkring i ett köpcentra direkt efter jul. Känslan av att något saknas där hemma. Att julgubben kanske inte ändå var riktigt tillräckligt snäll mot mig, trots att jag så hårt ansträngt mig att hållas snälll hela året. Känslan av att inte ha köpt riktigt tillräckligt många prylar. Igen. Mellandagskänslan.